Har levt i den här bebisbubblan i snart 6 veckor nu. De gånger man lämnar den så känns allt väldans underligt. Fortsätter världen att snurra på utan oss? Helt ofattbart! Men tack gode gud för det, för hemskt vore det väl annars. Äntligen börjar liten fis att hajja det här med natt och dag. Då han är vaken längre stunder på dagen och bara lite snabbt för att äta på natten. Den som sen har svårt att somna om, det är mamma själv. Men jag har kommit på ett bra användningsområde för den tiden också. Det gäller att vara effektiv, om än på natten. Denna tid passar alldeles perfekt till att ligga och fundera över allt och ingenting. Med mina "män" snarkandes på var sida om mig. Lite tid för mig själv helt enkelt. Och varför ligga och stressa upp mig för att jag ligger vaken? Det finns ju så många andra timmar på dagen man kan använda till att sova på. Jag har också upptäckt vad den här bebistiden gjort för min kropp och själ. Känner mig totalt avslappnad. Det finns liksom inget längre att stressa över. Vi tar dagen som den kommer och det vi hinner det hinner vi. Resten tar vi hand om någon annan dag. Det är lika bra att släppa kontrollbehovet om perfektion, för det är inte längre jag som håller i spakarna.